Bokmässan i Stuttgart

Fyra veckor i november/december 2011 ägde ”Stuttgarter Buchwochen” rum, en av de största regionala bokmässorna i Tyskland. Gästland var det här året Sverige och det fanns olika aktiviteter med svensk anknytning t.ex. fotoutställning, filmvisning och bokläsning med svenska författare. Lördagen den 10 december var den avslutande festdagen med stort programm.

I början av september bjöd jag åter igen till in nyckelharpa-spelträff. Vårt spelgäng har vuxit, och även vår radius. Maximalt är vi åtta spelare - Astrid och Malin från Basel (Schweiz) spelar med och Andrea, som studerade i Heidelberg, bor nu i Paderborn. Barbro var med från första början, jag träffade henne på spelkurs i Burg Fürsteneck 2005; hon bor i Bensheim, inte långt från Heidelberg. Hon fick en förfrågan från Svenska Ambassaden i Berlin, som organiserar svenska framträdanden på ”Stuttgarter Buchwochen”. Någon i ambassaden hade fått reda på att Barbro spelar nyckelharpa (!!!) och frågade henne om hon känner någon grupp, som skulle kunna spela svensk traditionell musik vid festdagen i Stuttgart...

Vi hade två dagar betänketid för att svara, men efter en kort diskussion bestämmde vi oss för att ta emot erbjudandet. Plötsligt hade vi ett problem! Det var ett absolut krav att det i programmhäftet skulle stå ett gruppnamn – men vi hade inget. Under helgen måste vi få fram ett lämpligt namn, men inget av föreslagen accepterades. Då hördes någon säga: ”Ska vi verkligen spela där? – Vi är ju inte proffs.”  -  ”Ja, men så dåliga är vi inte”  -  ” Vi spelar lagom!” – Lagom? – Lagom!  Det var den 4 september 2011, kl. 21:54 då ”Projekt Lagom” grundades, och med en gång var luckan i programmhäftet fyllt; ”Lagom” ska spela med fem nyckelharpor i Stuttgart.

Denna stora bostadsmässiga radius har nu en viss nackdel – att mötas för provspelningar kan inte bli av så ofta. Jag satt hemma, skrev arrangemang och hade kontakt med de andra via nätet med noter och MP3-filer. En riktig provspelning hade vi bara en enda gång.

I Tyskland är nyckelharpan relativt okänd. Därför är det nödvändigt att berätta om instrumenten, om spelmän och deras låtar. Det förhatliga skolämnet historia måste omvärderas. Det var oerhört interessant att söka på nätet och hitta svar på frågor som - vem var Fogelvikar’n? – vem komponerade Stensele polskan? Det var inte lätt att komma fram till inte allt för långa låtkommentarer. Man kan inte berätta i 10 minuter om en låt som sedan spelas i 3 minuter.

Men nu måste framträdet planeras – vi hade ett 45 minuters programm på scenen och skulle även spela bakgrundmusik i foajén – jag spelade och talade till stoppuret (hoppas att ingen såg mig) – 12 låtar med präsentation, det skulle passa för scenframträdandet.

Den 10 december kom – och Stuttgart, vår delstats huvudstad, Haus der Wirtschaft. En praktfull byggnad mitt i staden (www.hausderwirtschaft.de), byggd 1896 av Kung Karl von Württemberg.

Organisationen var effektiv, men mycket stram. Egentligen tänkte vi själva ströva runt lite på bokmässan och titta på andra delar av programmet – inte en chans – slutet av Lucia tåget såg vi medan vi var på väg till omklädningsrummet (under tiden hade vi skaffat t-shirt med eget emblem som ”uniform”).

När vi spelade bakgrundmusik hade vi tilldelats en plats som påminde lite om julmarknad. Reseinfostånd, konsthantverk, svenska livsmedel, det doftade glögg; och den akustiska stämningen bedrog vi med. Det var jättekul, det hela hade en viss busk-spel karaktär, vi stod mitt bland folket och spelade låt efter låt helt spontant.

Helt annat var det med den mera officiella delen av vårt programm. Tidpunkten för denna närmade sig allt mer och med den ett visst mått av nervositet. Men först en halv timmes paus för att meditera, stämma instrumenten, ögna igenom texter...

Programmpunkterna avlöste varandra varje hel timma. Bara några minuter innan vi kunde beträda scenen, packa upp instrumenten, stämma instrumenten för sista gången – en – två – tre – Start!

Vi började med polskan ”1814”, den tillhör sedan många år vår repertoar och sitter mycket säkert både i huvudet och fingrarna – ideal att börja med. Man ser publiken medan man hälsar – bara i de första stolraderna sitter några åhörare. Vi fortsätter ändå. Vi presenterar flera låttyper från olika landskap och epoker – vi spelar med hela gruppen men även solo- och spel på två harpor t.ex ”Hem från Gesunda” och ”Julottan”. Och salen fyller sig mer och mer med folk – vilken känsla!

Efter 50 minuter på scenen spelade vi sista tonen – slutapplåd – och många människor kom fram till scenkanten med en mängd frågor och för att se harpan på nära håll – Hur fungerar den? – Frågor efter visitkort, hemsida, CD! – det ville inte sluta – tills organisatören bad oss att så småningom lämna salen för att kunna gå vidare i programmet.

Fortfarande omgivna av interesserade människor packade vi och förberedde oss för hemresan. Det var en storslagen dag som man gärna minns.

Jag tror att intresset för nyckelharpan växer och växer – spelkurser är snabbt fullbokade.

Nyckelharpan, som syns på Michael Prätorius’ instrument-planscher från 1620 och där kallas ”Schlüsselfiddel” har bevarats i Sverige, men har förändrats mycket med tiden – jag är säker på att nyckelharpan kommer tillbaka även till oss.

Bernd Segnitz